Teilhard de Chardins processteologi

Ty hans osynliga väsen, hans eviga makt och gudomshärlighet hava ända ifrån världens skapelse varit synliga, i det att de kunna förstås genom hans verk” (Rom 1:20), skriver Paulus i sitt brev till de kristna i Rom.

Enligt en ny studie är det fullt möjligt att betrakta evolutionen ur nytt perspektiv, fortfarande naturalistiskt, men betydligt mer processorienterat än tidigare:

FEM EPOKER

Enligt Olivia Judson kan evolutionen på jorden delas in fem epoker som alla kännetecknas av att nya organismer uppstått som kan exploatera nya energikällor.

De fem energikällorna är geokemisk energi, solljus, syre, kött och eld.

De enda som fanns från början var geokemisk energi och solljus. De andra tre skapades av livet själv.

Syre, som är en frätande gas men också en oerhört rik energikälla, producerades av cyanobakterier.

Kött var en produkt av djurens uppkomst och utveckling. Det gav upphov till ett energiutnyttjande som byggde på att jaga och äta andra organismer.

Eld är ett fenomen som bara kan finnas på jordliknande planeter. Den måste antändas, den kräver hög syrehalt, och tillgång till bränsle. Människans nyttjande av elden har förvandlat hela planeten i grunden.

Källa: Nature Ecology & Evolution

TT

Teilhard de Chardin, som i sin tur påverkat de Lubac,  korrelerar teologin till sin tids frågor. Genom sin processteologi relaterar han teologin till naturvetenskap och evolutionsteori. Han är intresserad av ”den nya människan”, och Jesus som  representant för denna. Teilhard de Chardin menar att genom tidens gång, och med den kraft som vilar i evolutionen, går universum från att vara dött till att bli levande, personligt, där människan utgör kronan av denna process. Den evolutionära processen går från att vara automatisk till personlig, människan kan så att säga medvetet styra denna process genom medvetna val. Slutet på denna process kallar de Chardin för Omega-punkten, en punkt i vilken allting sammanfattas och når sitt mål – telos – genom en överpersonlig relation till Gud var agape, eller den självtranscenderande kärleken, råder. Detta Omega är inte heller enbart en slutpunkt utan samtidigt själva Logos, det vill säga Jesus, som ligger utanför tiden och som håller tiden och rummet samman. Kristus framträder så i omega-punkten som den nya människan i vilken  mänskligheten och kosmos sammanfattas och var individens verkliga frihet vilar. 

Pierre Teilhard de Chardin skriver in sig i en slags processorienterande teologi och kräver ”en känsla för rymdens väldighet i det stora och det lilla, som inom en sfär med oändlig radie lossar och sprider ut tingen som trängs omkring oss. En känsla för djup, som med möda lägger ut över gränslösa led och ofantliga tidsavstånd allt det som sker och som genom ett slags tröghet ständigt vill samlas omkring oss, i ett tunt skikt av det förflutna. En känsla för proportioner, som någotsånär kan förstå den fysiska nivåskillnad i dimension och rytm som finns mellan atomen och nebulosan, mellan det oändligt lilla och det oändligt stora. En känsla för värde, eller för det nya, som utan att frångå jordens fysiska enhet kan se absoluta nivåer av perfektion och tillväxt i naturen. En känsla för rörelse, som förmår uppfatta den oemotståndliga utveckling som döljs i den enorma långsamheten och den stora aktivitet som finns under ett stilla yttre – det fullkomligt nya som dyker upp mitt i den monotona repetitionen av det ständigt återkommande. En känsla för det organiska, som kan upptäcka de fysiska förbindelserna och den strukturella enheten under det ytliga uppradandet av släktled och grupperingar bredvid varandra”.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s